Det finns något med naturen under perioden november till februari som är lockande. Färgskalan är återhållsam. Det är grafiskt vackert. Jag går ut i naturen. Utan varken block, penna eller kamera. Jag studerar omgivningen. Jag går in i min ateljé.

Ibland tecknar jag i mörkret, ibland i dagsljuset. Det beror på.

Landskapsmåleri är så problematiskt. Det blir så vackert. Även jag gör vackra landskapsbilder fastän jag försöker göra det motsatta. Landskapet bär på min historia. Vem gick här före mig? Vad tänkte hon? Hur såg den tallen ut som liten?

De här landskapsteckningarna förmedlar också några av de känslor som rasbiologin väcker hos mig. Sorg, oro, ilska. Och den ambivalens som jag känner inför landskapet: så vackert, men det bär på en smärtsam historia.