Katarina Pirak Sikku bygger sitt eget arkiv. Fyller det med historia från hennes egen bakgrund. De muntliga historier hon har hört som barn fyller hon med fynd hon gjort i de statliga arkiven som hon besökt de senaste åren. 

 

Hon har ritat kartor över hennes släkts marker, de som de äger och färdas igenom. Ägandet är inte ett juridiskt ägande utan ett själsligt ägande. Kartan markerar begravningsplatser och landmärken som alla bär en historia, känd för vissa, okänd för de flesta. Under sin uppväxt fick Katarina Pirak Sikku lära känna dessa platser men även höra talas om platser som aldrig fick besökas. Det var heliga och betydelsefulla platser vars geografiska lägen hölls hemliga för att skydda dom. Om de avslöjades skulle de med största säkerhet besökas av en etnolog som grävde upp dom och tog allt av värde till museet. Ju bättre skyddet var, desto mindre platserna nämndes, desto mer föll platsen i glömska. Även bland de som hade i uppgift att vakta dom. 

 

I en annan del av konstverket skildrar Katarina Pirak Sikku renmärken med utgångspunkt i sitt eget. Renmärken är unika snitt som görs i renens båda öron för att visa vem som äger renen. Märket är personligt och går ofta i arv inom släkten. Genom att följa renmärken bakåt i historien började Katarina Pirak Sikku att fråga sig hur de hänger ihop. Det fanns märken som liknade hennes eget med endast små enkla skillnader. Det tycktes vara variationer av varandra med skillnader som kunde beskrivas som grammatiska eller dialektala avvikelser. I sin forskning såg hon hur märkena kunde följas genom släktband som korsats, genom giftermål och affärer. Hon såg hur renar kommit och försvunnit och hur släkter hjälpt varandra vid sjukdomar och svårigheter. Personerna bakom renmärkena synliggjordes och genom dom tecknas en historia om hur människor vävts samman över tid, med band som idag har fallit i glömska.